I en nära framtid, någonstans i ett decentraliserat Metaversum...
Qadun är i den sinnesstämning som han gillar bäst: fullt vaken men avslappnad, ostörd av tankar eller känslor, i harmoni med omgivningen, ett med landskapet.
Himmel. Klippor. Hav, glittrande och ständigt skiftande, mumlande och viskande till honom... Han sluter ögonen och låter sitt medvetande vaggas av ljudet från bränningarna.
Medan våg efter våg sveper in från bukten dras tiden ihop till en ändlös åtta sekunders slinga.
Våg. Efter våg. Efter våg.
En ung kvinnas sorglösa röst rycker honom tillbaka till linjär tid: “Hej! Är det här ditt ställe?”
Överrumplad bryter han upp sin meditationsställning och vänder sig om. Hon är traditionellt utstyrd i en fotsid, broderad klänning i Han-stil, hopknuten med en silkesgördel kring den smala midjan. Hennes finmejslade asiatiska drag är inramade i en kaskad av kolsvart hår och kröns av en hårknut över bakhuvudet.
“Hallå”, säger han medan han reser på sig. “Nej, jag är bara en besökare. Och du är den första person jag någonsin sett här! Mig undantagen, menar jag. Har du varit här förut?”
Hon skakar på huvudet och betraktar honom med ett lätt förbryllat leende. Rösten är en mans, men varelsen framför henne är definitivt inte mänsklig. Tvåbent, lite mer än en halvmeter lång, med platt, skulpterat huvud, korta men muskulösa armar och ben, kraftfulla klor, underdimensionerade lädervingar och en segmenterad kropp som avslutas av en lång, ringlande svans. Tjocka, gula plattor framtill; fjäll över resten, skiftande från svart på sidorna till kobalt-blått på rygg och svans, taggiga och glittrande som metall. Uppenbarligen en reptil, med gula ögon och avlånga pupiller, ser han ut som en förväxt, bepansrad vattenödla med flygarambitioner.
“Jag kom precis. Var är vi?”
Qadun rycker urskuldande på axlarna. “Så vitt jag kan bedömda, vid resterna av en antik grekisk eller romersk bosättning, på en ö någonstans i östra Medelhavet... tror jag.”
“Hittade du den också nyss?”
“För några månader sedan. Jag har rotat runt en del. Förresten, jag heter Qadun.”
“Trevligt att träffas, Qadun. Du kan kalla mig Li Chi.”
“Som frukten?”
Hon skrattar till. “Nej, inte riktigt. Som prinsessan från Yung-bergen.”
“Aldrig hört talas om henne, tyvärr.” Qadun bugar sig lätt. “Jag ber om ursäkt, Prinsessa Li Chi, jag är blott en okunnig basilisk.”
“Det är en gammal legend om en prinsessa och en drakorm”, säger hon. “Du äter inte prinsessor, eller hur?”
“Öh, nej. Jag gillar prinsessor, men... inte på det viset.”
“Det gläder mig. I så fall, kalla mig bara Chi. Förresten, betyder ‘Qadun’ något speciellt?”
“Ingen aning. Jag fick det från en webbplats med en draknamns-generator.”
Chi ler brett, men hennes röst är varm. “Ledsen att jag frågade... finns det något att se här?”
“Massor om du gillar grekisk-romerska mosaiker, urnor och statyer. De flesta sönderslagna.”
“Några intressanta byggnader?”
“Mest ruiner. Med ett undantag, men det är ingen riktig byggnad, mera som en öppen amfiteater... med en egenhet.”
“En egenhet?”
“Ett stellarium, tror jag. Där borta, på udden.” Han tittar över sin vänstra axel och pekar mot havet.
“Ja, just det, jag tror jag ser det. Så nära landningsplatsen att nyanlända knappast kan missa det.”
Qadun ser rakt på henne igen. “Väntade du dig något mera svårfunnet? En gåta, kanske?” Hade han varit utrustad med ögonbryn skulle ett av dem ha varit höjt nu.
“Antingen det eller något extraordinärt”, säger hon. Sen, efter en nästan omärkbar paus: “Ta inte illa upp.”
Han spelar med sin kluvna tunga mellan gapande käftar, som i ett stilla skratt. “Ingen fara. Så du löste månlandarproblemet?”
“Månlandare? Nej, inget sådant. Var det så du hamnade här?”
“Ja. En Apollo LEM på Rymdmuseet. Knappa in att AGC-program för mjuklandning, följ med ner, och du kliver ur där du står nu.”
“Vem hade väl trott det”, utbrister hon. “En basilisk-hacker!”
“Basilisk-yngling. Vi är berömda för vår tekniska talang.” Han antyder återigen en bugning, föga mer än en långsam nickning den här gången.
“Naturligtvis”, instämmer Chi, och får det att låta som den mest naturliga sak i världen.
Qadun kommer inte av sig. “Får jag fråga hur du hamnade här?”
“Jag gick runt på Uraniborg. Har du varit där?”
“Låter bekant, men...” Han lägger huvudet på sned, som för att försöka kika bakom henne.
“En rekonstruktion av Tycho Brahes observatorium. Den berömde astronomen från 1600-talet?”
“Ja, nu minns jag. Så det var ett astronomiskt pussel?”
“En uppsättning observationer i loggboken på hans skrivbord, utan tid och datum. Jag beräknade dem, kompletterade loggboksposterna... och teleporterades hit så fort jag fyllt i den sista.”
“Det måste ha krävt en hel del arbete.”
“Förmodligen mindre än att koda upp en månlandning”, medger hon. “Det finns standard-mjukvara, man behöver bara scripta lite för att köra den.”
“En astronom-prinsessa. Inte illa!”
Hon ler igen. “På tal om det: vill du visa mig stellariet?”
“Med nöje”, säger Qadun. “Följ med mig.”
Han vänder sig om och studsar mot havet på stela ben, med den långa, taggiga svansen vilt svingande bakom sig. Hon undertrycker ett fniss och följer efter, nogsamt hållande sig på säkert avstånd från taggarna.
Amfiteatern är omgiven av havet på tre sidor, huggen ur klippan vid änden av en rund udde. Entrén ligger bakom högsta läktaren, framför en trappa som leder ner till scenen. Ytterligare tre rätvinkligt placerade trappor avgränsar fyra läktarsektioner, i klassiskt solkorsmönster.
Medan de vandrar nedför trappan noterar Li Chi de många tecknen på tidens gång. Läktare och trappsteg är nedslitna eller uppbrutna. Bara en sak bär inga spår av tusentals års slitage: en svart sfär, ungefär tio meter i diameter, placerad mitt på scenen. Den förblir felfri, slät för ögat, medan de närmar sig. Det finns inga stag eller andra synliga stödelement. I stället verkar den sista halvmetern av sfärens botten ha kapats av eller sänkts ner i marken.
“Är det här stellariet?”, frågar hon. “Var är ingången?”
“Behövs ingen. Det är en fantomsfär”, säger Qadun och kliver rakt igenom den.
Hon följer hans svingande svanstipp med blicken tills den också försvinner in i sfären, men ser inga tecken på att han rört sig nedåt. Platt botten, avgör hon. Sen fokuserar hon åter på sfärens yta, och kan inte dölja sin överraskning: “Snyggt!”
Qaduns röst är hög och tydlig, opåverkad av fantomföremålet som omslutit honom: “Gör mig sällskap?”
“Ett ögonblick bara”, säger hon. “Jag vill se resten av kartan.”
“Har du en karta?”
“På sfären...”, börjar hon säga. Sen slår det henne: “Visste du inte det? Sfären är en jordglob. Den lyste upp när du gick in. Fast... det är inte Jorden.”
Qadun sticker ut huvudet. “Jag hade ingen aning. Den släcks väl ner när jag kommer ut.”
“Stämmer”, säger Chi, som återigen tittar på en fullständigt slät, svart yta. “Var snäll och stig in igen. Nej, vänta. Låt mig ge dig en live-bild först.”
Han ser på medan hon petar runt på sin vänstra underarm, ett säkert tecken på att hon använder en vanlig arm-monterad pekskärm, osynlig för andra, och tittar sen ner på sin egen. Hennes inbjudan är redan där, långsamt blinkande. Han trycker på ‘Godta’ och skärmens baksida sjunker in i hans fjälliga arm för att bilda en rektangulär låda, fylld med en miniatyrkopia av det hon ser. I stället för att fortsätta stirra ner på den griper han tag i lådans kanter, lossar den från sin arm och placerar den i övre vänstra kvadranten av sitt synfält.
“Klar”, säger han.
“Okej, in med dig igen.”
Qadun stiger tillbaka in i sfären och ser kamerabilden av dess yttre lysa upp. Det är faktiskt en karta, med blå oceaner och kontinenter i nyanser av brunt och grönt. “Du har rätt”, säger han. “Det ser verkligen inte ut som Jorden.”
Chi går runt sfären nu, gradvis klivande uppför trapporna för att kunna se hela kartan. “Inte som den är nu i alla fall”, säger hon. “Kanske för länge sen, eller i en avlägsen framtid.”
“Kontinentaldrift? Hur länge skulle det ta?”
“Inte riktigt mitt område men... hundratals miljoner år, skulle jag tro. Jag kan kolla upp det senare.”
Kamerabilden slutar röra på sig. Hon står åter vid amfiteaterns entré och blickar ner mot sfären från den högsta läktarringen.
“Vill du se stjärnorna?”, frågar han.
“Ja, jag tror att jag spelat in hela globen nu.”
Han lossar kamerabilden, drar den tillbaka till sin arm-monterade pekskärm, slänger den i papperskorgen och tittar upp just som hennes slanka figur bryter igenom stjärnfältet framför honom. Hon stiger närmare och börjar sen långsamt snurra runt för att se sig om. Blickande uppåt, med armarna lätt uppsträckta som för att röra vid stjärnorna omkring sig, verkar hon nästan dansa i ultrarapid.
“Så vackert”, säger hon leende.
“Ser du något bekant?”
“Öh... nej. Det här är inte Jordens himmel”. Hon är fundersam nu.
“Avlägsen forntid eller framtid igen?”
“Antingen det eller en annan planet.”
“Jag antar att det är gåtan som du letade efter”, säger han. “Tror du att du kan lista ut det?”
“Om det är Jorden inom några hundratusen år, förmodligen. Men det skulle inte stämma med kontinenterna utanför. Och om det är en annan planet... hopplöst.” Hon skakar på huvudet.
“Borde inte konstellationerna se likadana ut överallt i solsystemet?”
“Visst, jag menar en planet kring en annan stjärna. Det finns ingenting så Jord-likt i närheten, annat än Jorden själv.”
“Det kanske fanns, eller kommer att finnas?”
“Möjligen Venus, för många miljoner år sedan.” Hon böjer på huvudet med rynkad panna och stelnar till. “Åh, vi faller!”
Qadun följer hennes blick. Golvet är platt men genomskinligt, och sfären fortsätter under det för att ge dem full utsikt över hela rymden. Där det först bara hade funnits stjärnor blir nu en planet med blå oceaner och kontinenter i bekanta nyanser av brunt och grönt snabbt större.
“Underligt”, säger han. “Jag har aldrig sett det där förut... vänta förresten, det har jag visst! Var god och följ med.”
Med plötslig brådska sätter han kurs ut ur sfären. Ögonblick senare står de åter utanför, i amfiteatern.
“Jag tror jag vet vad det där är för något nu”, säger Qadun. “Det är inget stellarium, det är en landare.”
“Som månmodulen du hackade?”
“Ja. Om vi följer med ner till ytan är jag rätt säker på att vi hamnar på den där planeten. Forntida Venus eller vad det nu är.”
“Underbart!”, utbrister Chi. “Kom så drar vi!”
“Vänta. Jag har haft mer tid än du att tänka på det här, och jag har några funderingar. Får jag förklara?”
Hon ger honom en förbryllad blick. Sen nickar hon. “Visst, fortsätt.”
Han sätter sig på golvet, vänd mot sfären. Hon sätter sig bredvid honom, med benen prydligt vikta under klänningen.
“För det första så har någon lagt ner en massa arbete på det här. Jag har utforskat stället i månader, och det är väldigt detaljerat, sanslöst så om dess enda syfte är att vara en sorts vestibul. Sen är det gåtorna. Vi råkade snubbla på två av dem, men det kan finnas fler. Redan att skapa och placera ut dem vi sett måste ha krävt en betydande ansträngning.”
“Så du menar att det här inte är någon ensam hackers verk”, inskjuter hon. “Ett företag står bakom. Det är inte så överraskande, eller hur?”
“Ett företag eller någon annan typ av organisation. Inte överraskande i sig, men... ledsen om vi nu blir nedkopplade eller så för att jag säger det här... de har verkligen gjort allt de kan för att dölja sin identitet.”
“Verkligen?”
“Här finns ingenting som kan leda till dem, inga av de vanliga inbäddade filerna med information om licensvillkor och upphovsrätt. Och servern är omöjlig att spåra. Varje gång jag försökt, och jag har försökt många gånger, tar det stopp vid en ny brandvägg, ofta i ett nytt land. Jag kan se fler näthopp bakom den, men allt är maskerat. Jag vet bara att antingen driver de ett väldigt stort antal identiska servrar eller också gömmer de sig bakom ett stort antal proxies, spridda över hela världen.”
“Så det är en ljusskygg organisation med resurser. Och du tror att de håller koll på allt vi gör och säger.”
Qadun nickar. “Det var min andra poäng. För det tredje... och jag är glad att vi fortfarande är kvar här... ‘stellariet’ avslöjade sin verkliga funktion först när du dök upp. Jag hade kört fast, men jag fortsatte att komma tillbaka för mystiken och detaljrikedomen. Jag tror att den här platsen utformades för att få mig att vänta på dig. Och jag slår vad om att sfären inte kommer att ta dig någonstans om du går in i den ensam. Vem som än gjorde det här ville skapa ett team med en bestämd uppsättning egenskaper.”
“Nämligen?”
“Intresse för rymden och kanske historia verkar uppenbart. Jag skulle också gissa mer än genomsnittlig nyfikenhet, envishet, kompletterande tekniska färdigheter... och sannolikt något mer. Låt oss säga kompatibilitet.”
“Psykologisk, menar du?”
“Ja. Hur pass bra tycker du att vi kommer överens?”
Hon tvekar. “Bra än så länge.”
“Ser du? För mig är det rena lovorden. Har det någonsin funnits en arketypisk solitär nörd så är det jag. Det passade mig utmärkt att tillbringa månader med att utforska det här stället på egen hand. Sen invaderade du mitt lilla enmans-kungarike och... hur länge sen är det nu, en halvtimme? Och jag har fortfarande inte bitit huvudet av dig!”
Lägre, till synes aningen generad av denna vändning, tillägger han: “Jag tror till och med att jag börjar gilla dig.”
“Tack”, säger hon tyst. “Du verkar inte alltför otrevlig heller... för en basilisk, menar jag.”
“Tackar ödmjukast, Prinsessan. Men ur våra mystiska värdars synpunkt, hur speciell skulle du vilja påstå att du är?”
Hon skrattar till. “Speciell? Jag? Inte det minsta!”
Qadun talar med eftertryck nu: “Det vore kanske bäst att tänka efter lite till. De kan vara ute efter något som har med dig att göra, som ditt arbete eller någon speciell expertis du har.”
Hon skakar på huvudet. “Jag kan verkligen inte föreställa mig det. Jag kan lika gärna berätta, jag är doktorand i astronomi. Det är ungefär så praktiskt oanvändbart som naturvetenskap kan bli. Jag kan inte konstruera kärnvapen eller något sådant.”
“I så fall”, säger han, “tror jag att det kan finnas andra team. Det skulle förklara det stora antalet vestibuler. Var och en kan hålla en kandidat sysselsatt tills en matchande lagkamrat tar sig igenom gåtfiltret.”
Hon smakar på idén. “Flera team, skapade parallellt... ja, det verkar rimligt. Testa olika lagsammansättningar, se vad som fungerar bäst för vad de nu vill att vi ska göra. Kanske möter vi dem som motståndare.”
“Fullt möjligt. Eller kanske består nästa steg av fler gåtor och slutar med att vi går ihop med ett annat lag.”
“Flerstegs lagkonstruktion? Kanske.” Hon ser honom i ögonen. “Är du säker på att det inte är du som är speciell?”
“Hä. Helt säker. Jag är bara en nörd med livlig fantasi.”
“Allt det här föddes ur någons fantasi”, säger hon.
Han nickar. “Och, det är vad jag vill komma fram till, vi vet inte varför. Kanske är det ett system för internet-rekrytering. Mjukvaruföretag och underrättelseorgan har använt sådana i åratal. Men jag har aldrig sett något så utstuderat som det här. Eller kanske är det en dokusåpa. Se nördlag utforska en främmande värld och tävla om att upptäcka dess hemligheter.”
“Borde vi inte ha hört talas om den?”
“Inte om de bara håller på att spela in den och tänker sända den senare. Vad skulle du tycka om det?”
Hon ser skeptisk ut. “Jag är rätt säker på att de skulle behöva vårt samtycke först. Vill de ha betalt går det knappast att undvika, de kan inte förbli anonyma då.”
“Förmodligen. Men alltihop är bara antaganden. Vi vet verkligen inte vem som ligger bakom allt det här, eller vad som kommer att hända om vi kliver in i den där sfären igen.”
Hon tänker efter ett ögonblick och står sedan upp. “Det är det som gör saken spännande. Jag vill fortfarande gå.”
“I så fall...”. Qadun ger sin vänstra underarm en lätt klapp. “Här är ett nytt mejlkonto som jag just skapat. Jag antar att våra mystiska värdar kan läsa våra text-meddelanden medan vi använder deras servrar, så jag kommer bara att använda det en gång och sen radera det. Eftersom jag är paranoid just nu, ber jag dig använda din telefon eller en annan dator, inte den som du är uppkopplad med, för att mejla mig från ett säkert konto. Helst ett nytt som våra värdar inte kan känna till. Skriv några ord som jag kan skicka tillbaka med mitt svar, så att det är lätt att känna igen. Jag tänker svara från ett nytt konto, och sen kommer vi att ha en kommunikationskanal som de förhoppningsvis inte kan kontrollera.”
“Mejl? Allvarligt? Hur gammal är du egentligen?”
“Uråldrig”, svarar han torrt. “Jag har fortfarande kvar min första lertavla i en skrivbordslåda. Var inte orolig, du kan ge mig en chat-länk eller vad du vill i ditt nästa mejl.”
“Okej, ge mig en minut... så där. Fick du det?”
“Kollar... ja. Första mejlkontot raderat, svar skickat från nytt konto.”
“Väntar... där är du. Okej, vi är klara.”
Han står upp. “Sista chansen att hoppa av.”
“Efter allt det där krånglet? Inte en chans!”
“Okej då...”. Han går fram till sfären och väntar.
“Kom igen, medhjälparn!” säger hon och rusar förbi honom.
Qadun himlar med sina reptilögon, suckar, och följer henne in i sfären.
Qaduns utseende är baserat på avataren “Basilisk Hatchling", skapad av Second Life-användaren Daryth Kennedy (pseudonym). Basilisken är en allmänt känd mytomspunnen reptil som “sägs vara kung av ormar och förmå döda med en enda blick”, men i cyberpunk-genren kan en basilisk också vara en bild som utlöser dödliga reaktioner hos betraktaren, en anordning som först introducerades av David Langford i BLIT och senare användes av Neal Stephenson i Snow Crash (som i sin tur inspirerade skapandet av Second Life).
Li Chis utseende valdes för att (i görlig mån) passa en ung, ogift, lite pojkaktig, kinesisk prinsessa från Han-eran. Hon bär en Han-klänning gjord av Second Life-användaren comilla1023 (pseudonym) och “Abelli”-hår av Second Life-användaren Kateforster Akina (pseudonym). Li Chis namn är lånat av ormdödaren från den gamla kinesiska legend som nämns i berättelsen.
Landskap, byggnader och 3D-scener skapades och fotograferades i OpenSim med Firestorm-klienten. Firestorm användes också för att fotografera avatarer mot neutrala (enhetligt vita) bakgrunder i Second Life (juridisk parentes: Linden Labs “Snapshot and machinima policy” ger användarna rätt att använda foton “inom eller utanför Second Life i alla nuvarande och framtida medier”; fotografen är upphovsrättsinnehavare). Bilderna redigerades, sattes samman och efterbehandlades med GIMP för att skapa de slutliga illustrationerna i serietidningsstil.
Skissen av en Apollo-månlandare skapades genom att behandla bilden av en 3D-modell i Artify och rensa upp resultatet manuellt i GIMP. Ritningen av Uraniborg är ett minimalt redigerat upphovsrättsfritt foto av en koppar-etsning från 1663 års Blaeus Atlas Major. Dessa mindre realistiska stiler valdes i enlighet med illustrationernas natur: berättelser från rollfigurernas minnen snarare än scenbilder.
Webbsidan där alltihop fogas samman använder Pure.css.
Hela processen började med att drömma ihop den (avsiktligt oavslutade) intrigen och skriva berättelsen (på engelska, i dåtid) under julhelgen i december 2016. Därefter översatte jag texten till svenska (fortfarande i dåtid), samlade ihop delarna till avatar-bilderna, tog den första rundan av foton i Second Life, byggde 3D-scenerna i OpenSim och gick igenom flera varv av fotografering och bildmontage. Slutligt urval och infogande av illustrationer i texten började några dagar in på det nya året, varvid jag insåg att nutid fungerar mycket bättre för en illustrerad berättelse. Om läsaren hittar ställen där texten plötsligt byter till dåtid så betyder det att jag missade dem under den påföljande revideringen.
Slutligen, när allt var klart, så slog det mig att ett mystiskt svart föremål, perfekt förkroppsligande en elementär geometrisk form, “fullt av stjärnor” och med förmågan att transportera resenärer till andra världar, redan prytt Science Fictions annaler. Men det var åtminstone inte sfäriskt, och jag tror inte att det någonsin visade kartor.